Det här verkar bli den roligaste september månad jag någonsin har varit med om. Redan efter de två första veckorna har jag hunnit med ett castorama, börjat plugga, hållit i en föreläsning och träning, stått ensam på en scen och dansat inför över 8000 personer samt spelat piano och sjungit inför en mindre publik.

Men vi börjar med castoramat, för ca två veckor sen medverkade jag i klubbens kastmångkamp (castorama). Veckorna innan hade jag förberett mig genom att träna med den svenska rekordhållaren i castorama och Upsala IF tränaren Henrik Wennberg. Tävlingen började över förväntat då jag stötte ett nytt personligt rekord i kulstötning (14,07m; 7,26kg) och kastade långt i spjut (45,27m; 800g). När det sedan var dags för diskus fick jag inte riktigt till tekniken och kastade två kast i nätet samt ett övertramp. Jag fick då göra ett säkerhetskast istället eftersom det viktigaste är att man får med sig ett resultat i varje gren. I den avslutande grenen slägga gick det okej och jag slutade på poängen 2187 endast 13p från målet 2200. Värt att tillägga är att jag slutade på en andra plats!

I tisdags förra veckan höll jag min första föreläsning om mig själv och mitt idrottande. Det var till en början ganska nervöst men det blev lättare och lättare ju längre tiden gick. Riktigt roligt var det att jag fick så många frågor och att intresset var så stort. Jag fick också chansen att samla in pengar till Association Education sans Frontière, en skola för föräldralösa barn i Burkina Faso, min mammas hemland. Jag vill verkligen passa på att tacka KPMG, Swedbank och Lindahl som gav mig chansen att göra detta. Det betyder väldigt mycket för mig.

Dagen efter var det dags för min andra föreläsning om hjärnan. Just nu lär jag mig mest om funktionell neuroanatomi vilket är otroligt intressant. Jag har nu också sett en mushjärna för första gången. Häftigt! Jag märker att jag är väldigt intresserad av ämnet eftersom när jag precis har lärt mig något nytt så har jag 5 nya frågor jag vill ha svar på!

I torsdags fick jag ett samtal av en tjej som undrade om jag på fredagen ville jobba som maskot under ett motionslopp i Stockholm. Ovetande om omfattningen på loppet och om de specifika arbetsuppgifterna så tackade jag glatt ja till erbjudandet. På fredagen fick jag min arbetsbeskrivning och jag började smått förstå att det här inte var något litet lopp. Det var nämligen The Color night run som skulle gå av stapeln och där skulle jag vara deras officiella maskot, en kanin. När jag kommer fram till Globen ser jag en stor scen som de har ställt ut utanför arenan. Jag får berättat att det första jag ska göra när folk börjar komma är att springa ut bland publiken för att sen bli jagad. På min svans sitter nämligen ett presentkort på 1500kr, den som lyckas slita av min svans får presentkortet. Detta skulle upprepas 5ggr. Allt gick bra och så men jag kan helt klart konstatera att jag inte vill födas till kanin i mitt nästa liv.
Mot slutet av kvällen var det en DJ som spelade musik och de drygt 8000 personerna som sprungit loppet var nu samlade framför scenen och stod och dansade och sjöng. Jag hade fått info om att jag skulle upp på scenen och bjuda på mig själv strax efter klockan slagit 21. Så jag sitter bakom scenen när jag plötsligt hör ”[…]och så ger vi en stor applåd till kaninen!!”,  och när jag skuttade upp på scenen blev publiken helt vilda och började skrika. Därefter säger tjejen med mikrofonen att alla ska göra det som kaninen gör. Jag börjar klappa igång dem och strax därefter när musiken kickar igång så bjuder jag på några danssteg och då blev publiken helt galen. På riktigt, det var helt sjukt. Alla skriker och personerna längst blev helt vilda när jag sträckte fram handen för att ge dom en high five. Jag fick helt enkelt testa på att vara en världsartist för en kväll. Får ni samma chans någon gång i livet så uppmanar jag er att ta den!!

Efter den upplevelsen kunde man kanske tycka att det var nog med uppträdanden och föreläsningar. Men icke, i lördags var det kulturnatten här i Uppsala och mot slutet av kvällen träffade jag Veronique, en gammal vän till mina föräldrar. Hon hade ställt upp ett tält med olika instrument och de var precis på väg att avsluta och plocka ner allt när jag frågade om jag kunde få testa att spela lite. Hon blev jätteglad och det slutade med att jag spelade och sjöng inför ca 25 pers, helt spontant.

Även fast jag tycker att känslan att springa inför tusentals personer är större, så har jag full förståelse för artister och vad dom tycker är så häftigt med att framträda live. Det finns en hel del liknelser med de båda sakerna. Det kommer alltid tillbaka till att vara i nuet och fokusera på det man gör. Att inte tänka på förväntningar och konsekvenser. Att bara vara helt enkelt.

Som sagt, får ni chansen att uppträda, spela eller tala inför folk så ta den! Det är grymt roligt och man växer som människa. Precis som i sprinterlöpning så är man ensam och man kan inte skylla ifrån sig på någon om det inte går bra eller om man gör bort sig. Men det är en del av det som är det häftiga. Det är där spänningen sitter. Så ut med er och gör spontana saker inför folk ni känner och inte känner. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er.

In omnia paratus.

 

Leave a Reply