Under den senaste veckan har jag varit på magnetröntgen i Stockholm för att få en exakt bild på var och hur allvarlig skada jag har fått i min baksida. Beskedet fick jag dagen efter och det var ett positivt besked. Ingen sena sitter löst och ingen ruptur i muskeln. Skönt med lite goda nyheter mitt i allting. Jag har även satt igång med ett rehab-program som jag ska köra de närmaste veckorna. Det har känts bättre och bättre för varje dag!

I helgen var jag på en sprintutvecklingsträff i Sundsvall i samband med tävlingen Windsprint. På lördagen lyssnade jag på en intressant föreläsning om idrottspsykologi, extra kul var det att få bekräftat att jag utifrån ett psykologiskt perspektiv gör väldigt mycket rätt på och utanför tävlingsbanan i med- och motgång. Helgen avslutades med att jag tittade på tävlingen på söndagen. Otroligt jobbigt att se loppet där det var tänkt att jag skulle springa. Men ju jobbigare det är att stå vid sidan  om desto mer vill jag komma tillbaka på banan igen. Jag känner mig starkt motiverad att ta mig igenom årets motgångar för att komma tillbaka nästa år. Precis som en pilbåge, pilen måste dras bak innan den skjuts fram, och då riktigt snabbt.

Dulcius ex Asperis.

 

Leave a Reply