Förra helgen blev jag Nordisk-Baltisk mästare på 100m. Jag sprang på tiden 10,30s men dock i lite för stark medvind för att det ska räknas som personligt rekord. Ett lopp som tekniskt sett var ett ganska dåligt lopp, vilket jag nästan själv kan tycka är svårt att tro på med tanke på tiden jag fick. För mig låg det bästa inte vinsten ochsjälva titeln Nordisk-Baltisk mästare utan i att jag kämpat mig tillbaka från förra årets skador. För drygt ett år sen så joggade jag mig försiktigt fram på banorna på Studenternas IP. Fast besluten att jag skulle komma tillbaka och springa snabbt igen. Vägen har varit lång och kantats med gupp på vägen men nu står jag här, högst upp på prispallen igen. Detta även fast förberedelserna ändå varit långt ifrån optimala. Men ett år efter en skada är alltid ett år efter en skada. Och det känner jag av. Kroppen har ännu inte hunnit anpassat sig till så här snabb löpning, ungefär som en formel-1 bil med riktigt stark motor som inte har bytt olja och skruvat i alla skruvar än. Fungerar att köra fort med men ännu inte färdigkalibrerad. Så detta bådar mycket gott inför framtiden!

Under svenska mästerskapen i helgen fick jag kliva av efter försöksloppet då jag kände att kroppen inte ännu var återhämtad från mitt 10,30w lopp förra veckan. Så det var lite trist att inte kunna bevisa att jag var redo att springa hem en SM-medalj. Dock så visade jag i mitt försök att jag fortfarande är i god form så igår fick jag reda på att jag är uttagen att springa sista sträckan på stafetten i Finnkampen! Det ska bli riktigt kul att få avsluta säsongen i Finland och jag börjar känna mig redo att göra en riktigt grym stafettsträcka.

Nytt inlägg kommer i veckan!

In omnia paratus.

(ett litet urplock från årets lopp finns här)

Leave a Reply