För snart två år sen var min tillvaro helt annan än vad den är idag. Utöver att min kropp inte tillät mig att ta ett enda joggingsteg så kantades mitt privatliv med stress och andra motgångar jag inte hade kontroll över. Månadslånga perioder med smärta av att hosta, nysa och till och med skratta. Jag kunde inte ens längre ta upp cykelstödet med vänsterbenet utan fick byta till höger. Det var tufft. Jag sov dåligt. Mörk var känslan. En dörr öppnar sig och står med öppna armar för att välkomna mig. En dörr mot till annat liv. En liv utan strikt kost, utan smärtsamma behandlingar, utan isbad, utan tvivel, utan ensamheten, utan pressen, utan en kropp som värker. Det är inte bara jag som ser denna dörr, de flesta personer som pratade om eller med mig var på mig om att det är dags att tänka om mina prioriteringar och börja ett annat liv.

Jag befann mig i en situation väldigt få trodde jag skulle kunna ta mig ur och ärligt talat kan jag säga att det först inte alls var självklart vilken väg jag skulle ta. Men efter en del funderande blev det klart för mig vad det här egentligen handlade om. Att ta mig tillbaka var för mig större än friidrotten. Det handlar om att visa mig själv vem jag är som människa. Vem är jag när det blåser stormvindar mot mig? Vem är jag när tvivlarna blir allt fler och fler? Jag bestämde mig för att ta mig igenom det. Oavsett hur mycket det skulle krävas av mig. Jag satte upp några mål och skulle vara helt kompromisslös i min resa mot dem. Jag skrev upp en mening som djupt motiverade mig och satte fast den på väggen i mitt rum så att det skulle vara det första jag såg när jag vaknade och det sista jag såg innan jag somnade. Och så började den långa resan tillbaka.

I somras var det många som blev överraskade av att se mig på tävlingsbanan igen och ännu fler ögonbryn höjdes då jag var en hårsmån från att vinna tidernas snabbaste 100m-final i svenska mästerskapens historia. Jag sprang även 100m på EM i somras. Utifrån så ser man bara att jag är borta ett tag och kommer tillbaka och springer snabbt. Och lika snabbt som SM-finalen gick i somras så kom ryggdunkarna fram och ville veta vad jag gjort för att tagit mig tillbaka och springa så snabbt.

Den vägen skulle jag nästan kunna skriva en bok om så många historier och lärdomar som där finns inbakade.

Jag nådde alla mina mål i sommaren 2018. Jag vet vad jag har kapaciteten att göra, både på och utanför banan. Nya mål är satta och jag kan lova att 2019 blir ett spännande år.

Här kommer vi höras allt oftare!

kärlek,
Erik