Hjärnan känns som en stor fet knut, huvudet håller på att sprängas. Återigen är jag där, där jag inte får vara. Det kom in ett litet sandkorn i det schweiziska urverket och klockan slutade fungera. Nog med metaforer, under den senaste veckan vändes glädje och inspiration till frustration och förgrämdhet. Under veckans sprintpass sprang jag bra, riktigt bra. Tekniskt sett bättre än någonsin. Snabbheten fanns också där och på mina träningstider så var jag förvånansvärt nog i lika bra form som jag var under inomhussäsongen. Men mitt i ett av loppen under passet

fick jag en tydlig känning i min ena hamstring. År 2011, när jag var 16 år slet jag loss en benbit från höften på grund av att mina muskler var starkare än skelettet. Det krävdes då operation och jag var borta från snabb löpning i åtta månader och kunde inte tävla på ett helt år. Med tanke på min historik med skador så har jag lärt mig via den hårda vägen att i mitt nuvarande läge är det bäst att avstå från tävlande under resten av utomhussäsongen. Jag tänker långsiktigt och då måste jag använda huvudet och se vad som är bäst för min karriär. Jag kan inte riskera att få en lika stor skada som 2011.

I vintras tog jag ett stort steg fram i min utveckling då jag blev nordisk mästare på 60m och avslutade säsongen som Europas snabbaste 20-åring. I samma takt som jag blir snabbare ökar belastningen på muskler och senor. I år hann inte mina senor anpassa sig tillräckligt mycket för den ökade belastningen och då är det bara att lyssna på kroppen, avbryta det högintensiva och fokusera på att öka min hållfasthet.

Så många timmar, dagar, veckor och månader jag har lagt ned för att nå målet för den här säsongen. Jag fick inte ens visa vad jag går för. Tungt. Men bakslagen kommer aldrig att vinna över mig för min beslutsamhet att lyckas är för stark.

Jag kommer tillbaka, snabbare än någonsin. EM, Amsterdam 2016.

Per aspera ad astra!

 

Leave a Reply