Strax efter det senaste inlägget åkte jag till Oslo för att tävla Norweigan Grand Prix 2 på Bislett stadion. En tävling där jag behövde springa riktigt bra för att ha en chans att få åka till EM i Amsterdam. Jag anlände till Oslo dagen innan tävlingen och hade sedan ett helt dygn på mig med tankarna på loppet innan det var dags att springa. Ni kan ju gissa bara hur laddad jag var! Jag var faktiskt så laddad att jag fem timmar innan loppet fick ringa en av mina närmsta vänner för att varva ner mig själv. Optimalt för mig är att vara riktigt taggad men helst inte redan fem timmar innan, då är risken stor att jag är mentalt trött när loppet väl ska genomföras. Och det vill vi ju inte.

När jag gick ner i blocken kände jag mig riktigt redo. Jag fick en riktigt bra start och till skillnad från förra veckan så var övergången från accelerationen till toppfartslöpningen mycket bättre och jag kände att jag verkligen kunde trycka på hela vägen. När jag gick i mål visade resultatskylten 10,46s, endast fyra hundradelar från pers. Och det i duggregn, lätt motvind och 19 grader i luften. Med tanke på de parametrarna så var det mitt bästa lopp hittills i min karriär. YES!

Två dagar senare får jag reda på att jag är en av fem uttagna att springa 4x100m stafetten för Sverige på EM i Amsterdam. Det var bara att packa väskan för att först åka till Göteborg för att finslipa lite stafettväxlingar med grabbarna. Efter 3 dagar i Göteborg åkte jag tillbaka till Uppsala för att återigen packa väskan men denna gång för att ta flyget hit till Amsterdam!

Äntligen är jag här.

Dulcius ex Asperis.

 

Leave a Reply